Konvenans som den resande bör ta hänsyn till

Fråga: Finns det någon speciell konvenans som den resande bör ta hänsyn till, speciellt när personen vallfärdar?

Svar: All lovprisan tillhör Allāh. De lärde har sammanställt många former av god ton som den resande kan följa. En av dem som har sammanställt dessa regler är al-Nawawi i boken al-Majmū’ [ 4/264-287]. I denna bok nämner han 62 olika etiketter [vid resa]. Vi kommer kortfattat att nämna några här. Den som vill veta mer kan studera al-Nawawis bok.

Detta är ett viktigt ämne som det finns ett stort behov för. Vårt mål är här att kortfattat referera till dessa etiketter.

1. När någon vill resa är det rebefallt att personen frågar dem om råd vars religiösa åtagande, erfarenhet och kunskap personen litar till om resan vid denna tidpunkt. De som rådfrågas måste ge uppriktiga råd och undvika att påverkas av sina egna nycker. Allāh säger: ”Inhämta deras råd i de angelägenheter [som är av vikt].” ¹ Sahīh aḥādīt̲h visar att folket brukade fråga profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – om råd om deras förehavanden.
2. När man har bestämt sig för att resa är det sunnah att söka Allāhs vägledning genom att be istik̲hārah. Man bör då be två bönecykler icke-obligatoriska böner. Därefter läser man åkallan för istik̲hārah.
3. Har man bestämt sig för att vallfärda, göra djihād eller resa i något annat syfte så bör man börja med att ångra sig för alla synder och handlingar som är ogillade, ställa till rätta det som man har gjort fel mot människor och betala av det man kan från de skulder som man har till dem. Man bör även återlämna allt som man har anförtrotts med och söka förlåtelse ifrån dem som man har vänskap eller samhörighet med. Man bör skriva sitt testamente och få det bevittnat samt utse någon som kan betala av de skulder som man inte har haft möjlighet att betala. Man bör även lämna tillgångar till sin familj och de som man måste försörja, för att täcka deras kostnader när man är borta.
4. Man bör försöka att glädja sina föräldrar och de som man är skyldig att hedra och lyda.
5. Reser man för att vallfärda, utföra djihād eller i något annat syfte, då bör man kämpa för att försäkra sig om att ens pengar är tillåtna och fria från någon form av misstanke. Bryter man mot detta och reser för att vallfärda eller utföra djihād med tillgångar som har tagits genom våld så är man en syndare. Även om ens pilgrimsfärd eller djihād är giltig till det yttre så kommer det inte att vara en korrekt pilgrimsfärd [hajj mabrūr].
6. Det är rebefallt att den som vallfärdar eller reser i något annat syfte där tillgångar behövs tar med sig mycket pengar för att personen ska kunna dela dem med de som är i behov [utav dem]. Personens tillgångar bör vara bra [tillåtna]. Allāh säger ju: ”Troende! Ge av de goda ting som ni förvärvar och av det som Vi låter jorden frambringa åt er, och leta inte fram – för att ge bort det – det sämsta som ni själva inte skulle ta emot annat än med förbundna ögon. Ni bör veta att Gud är Sig själv nog och att allt lov och pris tillkommer Honom.” ² Personen bör ge av egen vilja. Sannolikheten är då högre att det kommer att accepteras.
7. Vill man vallfärda eller utföra djihād bör man lära sig hur de ska utföras. Ingen dyrkan är giltig om den utförs av någon som inte kan den korrekt. För den som vill vallfärda är det rebefallt att ta med sig en tydlig bok om ritualerna som även talar om deras syften. Under resan bör boken läsas konstant för att den ska fastna i resenärens huvud. Av detta finns det en rädsla för att gemene mans vallfärd inte kommer att vara giltig då de inte lyckas med att fullfölja något av dess villkor. Somliga kan även imitera de i Mecka i tron om att de kan ritualerna korrekt. Därigenom låter de sig luras av dem. Detta är ett allvarligt misstag. Det är också rebefallt för den som ger sig åstad på djihād att ta med sig en bok om vad personen behöver veta. Krigaren bör lära sig vad personen behöver veta om strid, den åkallan som ska sägas då, förbuden mot förräderi, dödande av kvinnor och barn, och så vidare. Den som reser för att handla bör lära sig vad personen behöver veta om köp och försäljning, vilka transaktioner som är giltiga och vilka som är ogiltiga, vad som är tillåtet och vad som är förbjudet, och så vidare.
8. Personen bör slå följe med någon som älskar det goda och hatar det onda. Glömmer personen bort kan han [följeslagaren] påminna. Kommer han [följeslagaren] ihåg så kan han hjälpa personen och om det råkar vara en man med kunskap bör personen hålla sig till honom, då han kommer att hjälpa personen med att undvika dålig attityd som tristess vid resa och han kan hjälpa personen att upprätthålla en ädel attityd och uppmuntra personen att göra så. Personen bör även vara villig att glädja kompanjonen genom hela resan. De båda bör stå ut med varandra, behandla varandra med respekt och vara tålmodiga med vad den andre ibland tar sig för.
9. Resenären bör ta farväl av familjen, grannarna, vännerna och alla som personen håller kära. Personen bör hälsa dem farväl och säga till var och en av dem: ”Jag placerar er religion, er trofasthet och slutet för era handlingar i Allāhs tillit.” De som stannar kvar bör till den resande säga: ”Må Allāh välsigna dig med fruktan av Honom, förlåta dina synder och göra godhet lätt för dig var du än befinner dig.”
10. Det är sunnah att säga följande åkallan när man lämnar huset: ”Bismillāh, tawakkaltu ‘ala Allāh, wa lā hawla wa lā quwwata illa Billāh. Allāhumma inni a’ūdhu bika min an adilla aw udalla aw azilla aw uzalla aw azlima aw uzlama aw ajhala aw yujhal ‘alayya [I Allāhs namn, jag sätter min tillit till Allāh och det finns ingen kraft eller styrka utom hos Allāh. Allāh, jag söker tillflykt hos Dig för att jag inte ska gå vilse eller bli ledd vilse, hamna fel eller göra fel eller bli felaktigt behandlad, bete mig dumt eller bli behandlad dumt].”
11. När resenären lämnar sitt hem och vill stiga upp på sitt riddjur är det sunnah att säga Bismillāh. När man sedan har stigit upp bör man säga: ”al-Hamdu Lillāh illadhi sakhkhara lana hadha wa ma kunna lahu muqrinīn wa inna ila rabbina la munqalibūn [I Allāhs namn… All lovprisan tillhör Allāh som har placerat detta [transportmedel] till vår tjänst. Vi själva skulle inte vara kapabla till detta. Vår Herre är vårt slutliga mål.” Därefter bör man säga al-Ḥamdu Lillāh [All lovprisan tillhör Allāh] tre gånger och Allāhu akbar [Allāh är den störste] tre gånger, sedan ”Subhānak inni zalamtu nafsi faghfir li innahu la yaghfir il-dhunūba illa anta [Ärad vare Du, sannerligen har jag gjort fel mot mig själv, så förlåt mig, för helt visst kan ingen förlåta synder utom Du].” Och: ”Allāhumma inna nas’aluka fi ṣafar³ ina hādha al-birra wa’l-taqwā wa min al-‘aml ma tarda, Allāhumma hawwin ‘alayna ṣafar³ ana hādha watwi ‘anna bu’dahu. Allāhumma anta al-sāhib fi’l-ṣafar³ wa ‘l-khalīfah fi’l-ahl. Allāhumma inni a’ūdhu bika min wa’tha’ al-ṣafar³ wa ka’ābat al-manzar wa su’ al-munqalib fi’l-māli wa’l-ahl.” När man återvänder läser man samma ord, men med följande tillägg: ”Āyibūna tā’ibūna ‘ābidūna li rabbina hāmidūn [Återvänder, ångrar [sig inför], dyrkar och lovprisar vår Herre].”
12. Det är rebefallt att resa med en grupp. Detta med anledning av en ḥadīt̲h ifrån ´Umar: ”Allāhs sändebud sade: ’Visste folket vad jag vet om att vara ensam skulle ingen resa ensam under natten.’” [al-Buk̲hārī]
13. Det är rebefallt att gruppen utser den bäste och den visaste av dem till ledare och att de lyder personen. Detta med anledning av en ḥadīt̲h från Abū Sa’īd och Abū Hurayrah: ”Allāhs sändebud sade: ‘När tre personer ger sig ut på en resa, låt dem då utse en av dem till sin ledare.” En ḥasan ḥadīt̲h⁴ återberättad av Abū Dāwūd med en ḥasan berättarkedja.
14. Det är rebefallt att ge sig av nattetid. Detta med anledning av en ḥadīt̲h från Anas: ”Ni bör resa i slutet av natten [eller under natten] då det är lättare att täcka en lång sträcka under natten.” Återberättad av Abū Dāwūd i en ḥasan ḥadīt̲h⁴. Den har även återberättats av al-Hākim: ”Den är Sahīh enligt de villkor som al-Buk̲hārī och Muslim har angivit.”
15. Resenären bör ha en vänlig och god attityd, undvika dispyter och inte knuffa människor ur vägen. Personen bör vakta sin tunga för kränkningar, förtal, förbannelser över riddjuret eller någon annan form av dåligt tal.
16. Resenären bör säga takbīr när personen går uppför en sluttning och att säga tasbīḥ när personen går ned i en dal eller något liknande.
17. Ser personen en by eller en stad som personen vill gå in i är det rebefaller att säga: ”Allāhumma as’aluka khayraha wa khayra ahliha wa khayra ma fiha wa ‘a’ūdhu bika min sharrika wa sharri ahliha wa sharri ma fiha [Allāh, jag ber Dig om dess godhet, godheten i dess människor och godheten i vad som finns därinne. Jag söker min tillflykt hos Dig från dess onda, det onda i dess människor och det onda som finns därinne].”
18. Personen bör åkalla under större delen av resan då denna åkallan kommer att besvaras.
19. Resenären bör försöka hålla sig rituellt ren och be i tid. Allāh har gjort det lätt för personen genom att tillåta tayammum och slå ihop samt förkorta bönen.
20. När man stannar vid en viss plats är det sunnah att säga vad som har återberättats av Khawlah bint Hakīm: ”Jag hörde Allāhs sändebud säga: ‘Den som stannar och sedan säger: ‘A’ūdhu bi kalimāt Allāh il-tāmmati min sharri ma khalaq [Jag söker tillflykt i de perfekta orden hos Allāh från det onda i det Han skapar]’, inget kommer att skada personen förrän personen rör sig [bort] från denna plats.” Återberättad av Muslim.
21. De resande bör slå läger nära varandra och inte dela på sig i onödan. Detta med anledning av en ḥadīt̲h från Abū Tha’labah al-Khushani: ”När folket stannande på en plats brukade de skingra sig bland bergspassen och dalarna. Allāhs sändebud – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – sade: ‘Att ni skingrar er i dessa bergspass är något från djävulen.’ Därefter stannade de aldrig vid en plats utan att vara nära varandra.” Återberättad av Abū Dāwūd med en ḥasan berättarkedja.
22. För den som reser är det sunnah, när personen har gjort det som personen gav sig av för att göra, att skynda sig hem till sin familj. Detta med anledning av en ḥadīt̲h från Abū Hurairah i vilken Allāhs sändebud – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – säger: ”Resor är en sorts plåga som håller en borta ifrån mat och dryck. När någon har avslutat vad personen gav sig iväg för att uträtta, låt personen då skynda sig tillbaka till sin familj.” ⁵
23. När resenären återvänder hem är det sunnah att gå till moskén som ligger närmst hemmet och be två bönecykler med avsikten att be salāt al-qudūm [bönen för hemvändande]. Detta med anledning av en ḥadīt̲h från Ka’b ibn Mālik i vilken det berättas att profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – brukade börja med att gå till moskén när han kom tillbaka från en resa. Där han bad två bönecykler och sedan satt han ned. ⁶.
24. Det är rebefallt att göra mat till den återvändande resenären. Maten kan tillredas av resenären själv eller av någon annan. Detta påvisas i en ḥadīt̲h från Jābir i vilken det berättas att Allāhs sändebud – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – brukade slakta en kamel eller en ko när han återvände till Medina från en resa. Återberättad av al-Buk̲hārī.
25. En kvinna får inte resa i onödan, oavsett om det är en lång eller en kort sträcka, utan en maḥram. Detta med anledning av en ḥadīt̲h från Abū Hurairah: “Allāhs sändebud sade: ‘En kvinna som tror på Allāh och den Yttersta Dagen får inte resa en dags och en natts sträcka utom med en maḥram.” ⁷

Slut på citat ifrån al-Nawawi.

s̲hayk̲h Ibn ´Uthaymīn har sagt:

God ton för vallfärdande delas i två kategorier: obligatorisk och rebefallad. Den obligatoriska konvenansen innebär att den resande fullföljer alla skyldigheter och pelare [väsentliga delar] för vallfärden. Undvik speciellt det som är förbjudet under iḥrām och det som överlag är förbjudet – oavsett om det är förbjudet i eller utanför iḥrām. Allāh säger: ”Vallfärden [ska fullgöras under] de kända månaderna. Den som då beger sig i väg ska så länge vallfärden varar avhålla sig från intim samvaro med kvinnor, grovt tal samt trätor och tvister.” [Koranen 2:197]

Den goda ton som är rebefallad när man vallfärdar är att göra allt som man bör göra; som att vara generös mot människor, betjäna sina bröder, stå ut med irritationsmoment ifrån dem och vara vänlig mot dem [oavsett om det är före eller efter man går in i iḥrām]. Denna konvenans är storslagen. Den krävs ständigt av alla troende var de än befinner sig. Det finns även andra former av etikett som rör dyrkan, som att vallfärda på det bästa sättet och att kämpa för att göra det med en korrekt etikett i både ord och handling.

Fotnoter

1. Koranen 3:159 ↩

2. Koranen 2:267 ↩

3. Den andra månaden på det islamiska året. ↩ ↩² ↩³ ↩⁴

4. Avser oftast ett uttalande från profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser. Tjänar som en förklaring av Koranen. ↩ ↩²

5. al-Buk̲hārī och Muslim ↩

6. al-Buk̲hārī och Muslim ↩

7. al-Buk̲hārī och Muslim ↩