Hur man nedfaller vid Koran-läsning

Fråga: Hur ska man göra sujūd at-tilāwah? Behöver man tvaga sig för det? Behöver man tvaga sig när man ska göra sujūd at-tilāwah [nedfallandet när man läser vissa verser i Koranen]? Måste vi säga ”Allāhu akbar” när vi går ned och upp? Vad ska vi säga under nedfallandet? Är de åkallan som har berättats om detta Ṣaḥīḥ? Är det föreskrivet att säga salām efter detta nedfallande om det görs utanför bönen?

Svar: All lovprisan tillhör Allāh. Enligt den mer korrekta åsikten som de lärde har behövs inte tvagning för sujūd at-tilāwah. Det finns heller ingen salām eller takbīr när man kommer upp från den, enligt den mest korrekta åsikten av de båda åsikterna. Det är föreskrivet att säga takbīr¹ under nedfallandet. Bevisen för detta finns i en ḥadīt̲h från Ibn ‘Umar.

Utförs sujūd at-tilāwah under bönen är det obligatoriskt att säga takbīr när man går ned och när man kommer upp. Profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – brukade ju göra det i varje rörelse i bönen, och han sade: “Be som ni har sett mig be.” [Berättad av al-Buk̲hārī i hans Ṣaḥīḥ, 595].

De åminnelser och åkallan som är föreskrivna i nedfallandet under [vanlig] bön är föreskrivna i sujūd at-tilāwah. Detta på grund av den allmänna betydelsen i aḥādīt̲h i denna fråga. Bland dessa åkallan är:

Allāhumma laka sajadtu wa bika āmantu wa laka aslamtu, sajada wajhi lilladhi khalaqahu wa sawwarahu wa shaqqa sam’ahu wa basarahu bi hawlihi wa quwwatihi, tabārak Allāhu ahsan al-khāliqīn

[Allāh! Inför Dig har jag nedfallit och på Dig har jag trott, och Dig är jag underkastad. Mitt ansikte har nedfallit inför Honom som skapade det och formade det, och tog fram dess förmågor av hörande och seende med Hans Styrka och Kraft. Välsignad vare Allāh, den Bäste av skapare.]

Detta har Muslim återgivit i sin Ṣaḥīḥ, 1290 från profeten; han sade att han brukade säga denna åminnelse under nedfallandet i bönen, enligt en ḥadīt̲h från ’Ali.

Vi har ovan nämnt att det är föreskrivet att säga detsamma i sujūd at-tilāwah som i nedfallandet i [den vanliga] bönen. Det har berättats att profeten – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – brukade åkalla när han gjorde sujūd at-tilāwah, och han sade:

“Allāhumma aktub li biha ‘indaka ajran wa’mhu ‘anni biha wizran waj’alha li ‘indaka dukhran wa taqabbalha minni kama taqabbaltaha min ‘abdika Dawūd”

[Allāh! Nedteckna en belöning för mig för detta [nedfallande], och ta bort en synd från mig. Spara det för mig och acceptera det från mig precis som du accepterade det från Din tjänare David].” [Berättad av at-Tirmid̲hī, 528].

Det som är obligatoriskt att säga är ”Subhāna Rabbiy al-A’lā [Lovprisad vare min Herre, den Högste]. Detta är obligatoriskt under nedfallandet i bön. Ytterligare åkallan eller åminnelse är rebefallt. sujūd at-tilāwah, vare sig det sker under eller utanför bön, så är det sunnah men inte obligatoriskt. Bevis för detta har återberättats från profeten, i ḥadīt̲h från Zayd ibn Thābit och i en ḥadīt̲h från ‘Umar – må Allāh vara nöjd med honom.

Fotnoter

1. Att säga Allāhu akbar. ↩