Lathet med bönen och fastan
Muḥammad bin Sālih al-´Uthaymīn
Muḥammad bin ´Abdul-´Azīz al-Musnad (1422), Fatawa Islamiyah. Volym 3. Libanon: Maktaba Dar us-Salam. 245 s. ISBN saknas Muhammed Knut Bernström (1421), Koranens budskap. Simrishamn: Proprius. ISBN 91-7118-887-8
Fråga: En del unga män – må Allāh vägleda dem – latar sig med bönen, både under ramaḍān och under andra tillfällen. Däremot är de mycket noga med fastan. Tålmodigt bär de törsten och hungern. Vad råder du dem till och vilket är utlåtandet om deras fasta?
Svar: Mitt råd till dessa bröder är att de sätter sig ned och begrundar sin situation och att de bör känna till att bönen är den viktigaste pelaren efter de båda trosbekännelserna. De bör veta att den som överger bönen på grund av lathet, enligt min åsikt och genom bevisen från Skriften och profetens – över honom vare Allāhs frid och välsignelser – sunnah, är en icke-troende. Personens otro innebär ett utträde ur islam och personen är då en avfälling.
Därför är detta inte en fråga att ta lättvindigt på, därför att den som inte är en troende, som har lämnat islam, från personen accepteras ingen fasta eller välgörenhet. Över huvud taget accepteras ingen handling från personen. Detta beror på att Allāh den Upphöjde säger: “Skälen till att deras gåvor och bidrag inte tas emot är dessa och inga andra: de tror inte på Gud och Hans Sändebud, de går inte till bön annat än i sakta mak och när de ger [till goda ändamål] ger de högst motvilligt.” 1
Därmed har Allāh förklarat att deras bidrag, även om de har hjälpt andra mycket, inte accepteras från dem på grund av deras otro. Han den Upphöjde säger: “Och Vi ska se på det som de [tror] sig ha åstadkommit och Vi ska förvandla det till stoft som skingras för all vindar.” 2 De som fastar utan att be, deras fasta accepteras inte. I stället avvisas den så länge vi säger att de inte är troende, på det vis som Allāhs skrift och Hans sändebuds sunnah bevisar.
Därmed är mitt råd till dem att de fruktar Allāh den Allsmäktige och att de är noga med att be. De bör be dem i tid och med församlingen. Om de gör så garanterar jag dem, genom Allāhs makt, att de i sina hjärtan under ramaḍān och andra månader kommer att känna ett begär till att be i tid och med församlingen.
Detta beror på att om någon vänder sig till Herren genom att komma till Honom och uppriktigt ångra sig inför Honom, då kommer personen att vara bättre efter ångern än före. På detta sätt har Allāh talat om Adam när Han talar om vad som hände när han hade ätit av trädet: “[Efter en tid] utsåg hans Herre honom att [åter] få erfara Hans nåd och tog emot hans ånger och gav honom vägledning.” 3